Växter på Öland
Öland är i förhållande till sin storlek Sveriges mest artrika landskap. Floran präglas av det varma, torra klimatet, den stora kalkrikedomen och odlingslandskapet. Alvaren, sjömarkerna, slåtterängarna, ädellövskogen, kalktallskogen och hässlena är miljöer typiska för ön och bidrar med en imponerande artrikedom. Ölands växtliv hör till det bäst kända i landet, även om det finns stora kunskapsluckor inom vissa grupper. Med flora avses här kärlväxter, svampar, mossor, lavar och alger.
Ölandssolvända (foto: Martin Borg)
Kärlväxter
Otaliga botanister har följt i Linnés fotspår, varför Ölands kärlväxtflora är väl dokumenterad i två provinsfloror av hög klass. Redan 1938 kom Rikard Sterners Flora der Insel Öland och 1986 kom en av Åke Lundqvist reviderad upplaga av Sterners arbete, Ölands kärlväxtflora. Öland har med sin speciella natur ett förhållandevis stort antal arter som har sina enda svenska lokaler på ön. Totalt rör det sig om ett tiotal arter. Räknas Öland och Gotland som en växtregion tillkommer ytterligare 15-20 kärlväxter. Det är därför inte förvånande, att öländska växter är rikt representerade på den nationella rödlistan. Den senaste upplagan upptar 505 arter, av vilka närmare 195 har någon anknytning till Öland.
Eftersom Sverige ännu för drygt 10 000 år sedan var täckt av is har tiden därefter varit för knapp för att något större antal endemiska växtformer, det vill säga sådana som har sin enda förekomst inom ett begränsat mindre område, skall hinna utvecklas. Just i alvarmiljön hittar vi dock en del arter och former, som är världsunika för Öland eller Öland-Gotland regionen. Alvarmalört och alvarstånds finns uppförda på den internationella rödlistan över hotade växter, men också ölandssolvända, alvarglim och ölandsmåra är exempel på endemer. Detta är växter, som Sverige har ett speciellt internationellt ansvar för att skydda och bevara. Omvänt finns det också en rad fastlandsarter, som saknas eller är sällsynta på Öland. Hjortron och liten fetknopp hör till de saknade, tuvull och mjölon är ovanliga, och antalet björnbärsarter är litet jämfört med förhållandena på andra sidan Kalmarsund. Floran av sötvattenväxter är av naturliga skäl ganska mager, men det stora antalet bevattningsdammar, som anlagts under de senaste åren, utgör inte bara ett hot mot naturmiljön utan öppnar även möjligheter till intressanta växtfynd.
Vit skogslilja - (foto Staffan Arvegård)
För många är Öland och orkidéer oskiljaktiga begrepp, och flertalet arter håller ställningarna. Från andra delar av Europa vet man, att det förekommer en omfattande handel med rotknölar av vilda orkidéer. Tyvärr finns det tecken som tyder på, att denna illegala handel även har hittat till Öland. Fridlysningen med förbud mot plockning och uppgrävning respekteras annars i stort sett. En art som johannesnycklar är kulturgynnad och sprider sig i diken och vägkanter, och göknycklarna, som tidigare verkade minska i antal, tycks må väl av den ökande betesgången. Stammen av den vackra salepsroten minskar på mellersta Öland, men detta kompenseras av en ökning i socknarna i norr. Extremrikkärrens arter hämmas av igenväxning, och sumpnycklarna är allvarligt hotade på sin enda nordöländska lokal. Det lilla honungsblomstret, som på fastlandet gått starkt tillbaka, håller ännu sina positioner på Öland. Öns sällsyntaste orkidé är skogsfrun, som visat sig ett par gånger på nordligaste delen av ön, med åtskilliga års mellanrum. Guckuskon lockar många besökare, men endast några få lokaler återstår.
En floras artsammansättning och artfrekvens förändras kontinuerligt. Detta märks bland annat längs öns stränder. Bestånden av vresrosor och strandkål expanderar, men den mest remarkabla framryckningen de senaste decennierna har gjorts av den vitblommiga snårvindan, som nu bildar täta bestånd längs många obetade avsnitt vid Kalmarsund. Andra arter klarar sig sämre, exempelvis martorn, som far illa av badlivet längs Nordölands stränder. I dag återstår bara ett femtiotal exemplar. Strandängens vårkällört och kustgentiana, som länge ansågs försvunna, har under de senaste åren åter påträffats.
De förändringar man kan se i fastlandets flora, återspeglas ofta på andra sidan sundet. Tillbakagången för de gamla åkerogräsen märks också här men går något långsammare. Klätt och råglosta är borta som spontant växande, men det går ännu att hitta nålkörvel i några få åkrar på mellersta Öland. Sommarklynne, riddarsporre och åkerranunkel är inte ovanliga. Småtöreln är snart borta som åkerogräs men har i stället etablerat sig som alvarväxt på några lokaler.
En liknande kris har drabbat några arter, som förr odlades som krydd- eller medicinalväxter. Än finns några lokaler kvar för kransborren, och kattmyntan har fått en sista tillflyktsort invid en gammal jordkällare. Hjärtstilla klarar sig något bättre, och häxornas bolmört trivs förträffligt i den öländska jorden. Från köksträdgården härstammar sparris, som blivit en vägkantsväxt, och persilja uppträder spontant i stora bestånd på några strandvallar.
Öländsk svavellav på kalksten i alvarmiljö
Kryptogamer
Kryptogamer används ofta som samlingsnamn för lavar, mossor och svampar. Lavar är organismer där svampar sammanlever med alger och/eller cyanobakterier. Mossor är en växtgrupp som representerar ett utvecklingsstadium mellan vissa gröna alger och ormbunksväxterna. Svamparna tillhör ett eget rike helt vid sidan av växt- och djurriket.
Kännedomen om Ölands kryptogamflora är långt ifrån tillfredställande. Den enda gruppen som över huvudtaget förlänats en flora är mossorna och denna daterar sig till 1869 då professor Zetterstedt publicerade sin Musci et Hepaticae Oelandicae. Vad gäller lavar så är första publikationerna av ännu tidigare datum, Floderus 1854 samt Stenhammar 1858, medan det under senare år har publicerats relativt lite. Vad gäller Ölands svampar så finns knappast några äldre publikationer och det är först de allra senaste åren som undersökningar har inletts.
Om man skall behandla mångfalden på Öland och dess beroende av natur och kultur kan man inte undgå att lite närmare betrakta öns kryptogamflora. Dessa gruppers enorma artrikedom och variation i ekologi och utseende har avgörande betydelsen för ett attraktivt och väl fungerande, biologiskt rikt landskap. Under vinterhalvåret är kryptogamerna iögonfallande i alla Ölands miljöer. Fram emot mars när sommargrönskan ännu inte fått sin dominerande ställning ser man överallt hur olika kryptogamer står för färgerna i landskapet. Den skira grönska man nu ser lysa bjärt vid basen av trädstammar eller på stenmurar i skogslandskapet är mossorna som vid denna tid ofta passar på att fortplanta sig. På andra delar av trädstammarna samt på stenblock färgar likaså lavar naturen i olika vita, gråa och gulorangea nyanser. Nu är rätta tiden att börja titta närmare på den enorma färg- och formrikedomen hos lavar och mossor.
En insikt som ökat på senare år är också de olika kryptogamgruppernas stora betydelse för våra tolkningar av olika landskapstypers historik och biologiska värden. Ett tecken är att många skogslevande kryptogamer idag anses vara de bästa signaler man kan använda sig av när man ska bedöma biologiska värden i ett visst område. Många av arterna har mycket nogräknade krav för sin existens vilket gör att även fingradiga skillnader i den lokala miljön avgör om arten kan finnas eller ej. Här finns gott om exempel på relativt lätt igenkännliga arter vars blotta existens på en lokal antyder att mångfalden i området är hög, den ekologiska kontinuiteten lång och att den indikerar förekomst av många andra arter, vilka är betydligt svårare att hitta och identifiera. Andra arter är känsliga för luftföroreningar och kan användas för att bedöma luftkvalitet. Det här gör att kryptogamer används allt oftare vid olika naturvärdesinventeringar och det gäller i hög grad även Öland, där mycket ny kunskap har tillkommit under senare år.
Texten och bilderna är hämtade från boken Natur och kultur på Öland