De flesta däggdjursarter som finns på det småländska fastlandet intill Kalmarsund förekommer även på Öland. Däggdjursfaunan på Öland är artrikare än den på Gotland, vilket kan förklaras av avståndet till fastlandet. Öland hyser 38 däggdjursarter (varav 13 fladdermöss) och Gotland 27 (varav 12 fladdermöss).
Insektsätare
Igelkotten förekommer allmänt på Öland där den gynnas av milda vintrar och gott om insekter, maskar och annan föda under de solrika somrarna. Igelkotten söker sig gärna till människans närhet, till gårdar, byar och mindre tätorter där klippta gräsmattor, blomrabatter och trädgårdsland utgör bra jaktmarker, och buskage, rishögar och komposter ger skydd och goda boplatser. Igelkottens naturliga fiende på Öland är främst grävlingen, och därför kan det vara gynnsamt att leva tätt inpå människorna i byarna. Ett problem är dock att byarna ligger utefter vägarna och därför tar trafiken, igelkottens onaturliga fiende, en rejäl tribut. Näbbmöss förekommer i nästan all slags terräng och två arter förekommer på Öland. Den vanliga näbbmusen hör till Sveriges vanligaste däggdjur. Ibland kommer katten hem med döda eller levande exemplar, men den äter dem inte. Ibland hittar man döda näbbmöss på vägar och stigar. Arten utmärks av stor kromosomvariation och i Sverige förekommer sex kromosomraser. Ölandspopulationen utgör en egen ras, som klart skiljer sig från den ras som finns på andra sidan Kalmarsund. Dvärgnäbbmusen är Sveriges näst minsta däggdjur och förekommer i glesa populationer över hela landet. Även dvärgnäbbmössen har på Öland en unik kromosomuppsättning. De har 40 kromosomer i stället för artens normala 42. Vattennäbbmus har oss veterligt aldrig påträffats på Öland, ej heller mullvad. De jordhögar som stundom förekommer på Öland i gräsmarker av olika slag, och som tillskrivits mullvaden, har alla vid kontroll visat sig tillhöra vattensork.
Hardjur
Såväl fälthare som skogshare förekommer på Öland. Fältharen förekommer allmänt i jordbruksbygden och har ökat starkt sedan den inplanterades, men populationstätheten kan variera mycket mellan olika år. Skogsharen var tidigare mycket allmän på Stora Alvaret men har minskat markant på senare år, kanske till följd av konkurrens från fältharen och/eller på grund av varma, fuktiga och snöfattiga vintrar. Vildkanin förekommer i kanten av tallskogar och enbuskmarker, där de kan gräva sina bohålor och gångsystem i de lätta och torra jordarna. Kaninen är inte allmän men förekommer i små lokala populationer på mellersta och norra Öland. De första vildkaninerna inplanterades på 1960-talet av en privatperson vid Högsholm mellan Halltorp och Västra Sörby.
Gnagare
Ekorren är allmänt förekommande, men har troligen minskat på senare tid. Ekorren varierar som många andra gnagare i antal mellan åren. Tre sorkarter finns på Öland. Åkersorken är allmän i biotoper med kraftig grässvål, som ger mat och skydd, särskilt på övergiven ängsmark och hyggen, i skogskanter och dikesrenar. Vattensorken finns på fuktig ängsmark med vattenfyllda diken och kustens sankängar, men även i villa- och fruktträdgårdar. Skogssorken, ett av Sveriges vanligaste däggdjur, var länge okänd i den öländska faunan. År 1962 fångades de första exemplaren på norra Öland, och senare (1979-1992) har enstaka exemplar fångats på fem lokaler på mellersta Öland. Skogssorken är inte lika allmän på Öland som på fastlandet, vilket kan bero på sen invandring och konkurrens med de tidigare etablerade skogsmössen. Båda skogsmusarterna är vanliga på Öland. Den större skogsmusen finns i de rikaste biotoperna, eklövskogar och hassellundar, men även i trädgårdar och kring gårdar och hus. På hösten och vintern tar den sig gärna in i husen och upp på vinden, ty den är en god klättrare. Den mindre skogsmusen förekommer mest i skogskanter, stengärdesgårdar, buskridåer, åkerkanter och ängar. Unga djur av de båda arterna är i praktiken omöjliga att skilja åt. Brun råtta och husmus är starkt knutna till mänsklig bebyggelse och aktivitet, och finns framför allt inomhus, i ladugårdar, svinstallar och sädesmagasin. Råttan kan även leva året runt i soptippar långt från bebyggelse samt vid steniga havsstränder och i hamnarnas stensättningar. Husmusen däremot påträffas endast sommartid utomhus i trädgårdar, åkerkanter och beteshagar nära mänsklig bebyggelse.
Rovdjur
Sex arter rovdjur förekommer tämligen allmänt på Öland, varav fem tillhör mårddjuren. I det öländska jordbrukslandskapet med sina otaliga stengärdesgårdar och buskridåer finns rikligt med jaktmarker, gömställen och ledlinjer för hermelin och småvessla. Rödräv och grävling förekommer i de flesta biotoper, där det finns god tillgång på föda. Det mosaikartade jordbrukslandskapet passar räven och grävlingen perfekt, och den senare gillar särskilt de mullrika lövskogarna och betesmarkerna med rik tillgång på daggmask. Grävlingen är en relativt sen invandrare till Öland men har snabbt ökat i antal. Mården är i huvudsak knuten till skog och är därför vanligast i norra Ölands skogar och Mittlandsskogen, men finns även i Ottenbylund. Uttern fanns tidigare utmed kusterna men har gått starkt tillbaka i hela Östersjön, och hör i dagsläget inte till Ölands fauna. En utter iakttogs 1953 i Böda, och den sista som dödades sköts i början av 1960-talet cirka en kilometer norr om Ölandsbrons landfäste. Allmän är däremot vildminken, som etablerade sig under 1900-talets första hälft. Starkt knuten till vatten förekommer den på Öland främst längs kusterna, till stor skada för häckande måsfåglar, änder och vadare.
Sälar
Två arter, knubbsäl och gråsäl, ses allt oftare längs kusterna. Vid Eckelsudde finns en koloni på 50-60 knubbsälar och enstaka gråsälar. Vikare har observerats i Hanöbukten och Öresund och det är kanske bara en tidsfråga innan arten dyker upp längs Ölands kuster.
Dovhjort (foto Ulf Andersson)
Partåiga hovdjur
Rådjuret förekommer allmänt och är spritt över hela ön. En livskraftig älgstam finns framför allt i Bödaskogarna och Mittlandsskogen, men även Stora Alvaret hyser en liten permanent stam i randskogen. Tidigare sköts cirka 100 älgar per år, men under de senaste 10-15 åren har stammen minskat, och nu fälls cirka 70 per år. Dovhjort har funnits på södra Öland i cirka 400 år, en gång importerade av konung Johan III från England.Ölands enda stam i dag finns på sydspetsen, i Ottenbylund och på angränsande ängar, med en vinterstam på 150-200 dovhjortar i öppet hägn. Det är få som sprider sig norr om Karl X:s mur. Kronhjorten har inte någon fast population på Öland, men enstaka exemplar simmar ibland över från fastlandet. En ensam kronhjort, som påträffades död 1994, hade hållit till några år i trakten av Algutsrum. Linné nämner kronhjorten på flera ställen i sin öländska resa, men vi vet inte om den någonsin varit hägnad
Ölands landskapsvapen utgörs av en kronhjort bärande halsband. Detta tolkas som tecken på tamdjur, men det kan lika väl vara en heraldisk förväxling mellan kron- och dovhjort. Vildsvin har länge funnits på Öland, och Linné beskrev den omfattande skada som de orsakade bönderna. Öland är det landskap där den ursprungliga stammen sist utrotades i Sverige. Nu ökar stammen på många ställen i Sverige, och vilda populationer finns även i östra Småland, så det är nog bara en tidsfråga innan vildsvinen åter dyker upp på Öland. Den officiella jaktstatistik, som jägarna rapporterat för Ölands däggdjur, visar att rådjuren är jägarnas viktigaste byte. Jaktbytet utgörs till 40 procent av rådjur, 30 procent av fälthare, 20 procent av räv och 10 procent av grävling, men även älg, skogshare, vildkanin och mink ingår i mindre antal.
Texten och bilderna är hämtade från boken Natur och kultur på Öland