Fåglar på Öland
Den öländska fågelfaunan är artrik, med omkring 160 regelbundet häckande arter. Några av öns karaktäristiska miljöer är också individrika. Fyra öländska miljöer bör särskilt framhållas: sjömarkerna, våtmarkerna, alvaren och ädellövskogarna. Sett ur ett internationellt perspektiv är det sjömarkerna samt de kvarvarande våtmarkerna som har de i särklass största ornitologiska värdena. Av sjömarkernas omkring 15 rödlistade arter har flera internationellt skyddsvärde. För våtmarkerna är motsvarande antal knappt tio arter. Totalt häckar drygt 40 rödlistade arter regelbundet på Öland, och ytterligare en handfull häckar tillfälligt.
Svarttärna (foto: Ulf Antonsson)
De mest skyddsvärda fåglarna i sjömarkerna hör till någon av grupperna änder, vadare och tärnor. Snatterand, stjärtand och årta är de änder som har högst bevarandestatus. Tillsammans med exempelvis gräsand och skedand tillhör de simänderna. De oftast mer havslevande dykänderna är också talrika i sjömarkerna. Det gäller särskilt ejdern som är en karaktärsart för denna miljö.
Sex vadare anses vara särskilt värdefulla: skärfläcka, sydlig kärrsnäppa, brushane, rödspov, storspov och rödbena. Bestånden av skärfläcka, cirka 330 par, och den sydliga rasen av kärrsnäppa, cirka 100 par, är så stora att de är internationellt betydelsefulla. Ur europeiskt perspektiv har bestånden av rödspov och rödbena hög skyddsstatus. Vad gäller samtliga sex arter hyser de öländska sjömarkerna en stor del av det sydsvenska beståndet. Exempelvis finns omkring 20 procent av Sydsveriges brushanar, knappt en tredjedel av landets skärfläckor liksom mer än hälften av rödspovarna på ön.
Alfågel (foto: Ulf Antonsson)
Sjömarkernas fåglar kan studeras på åtskilliga håll. Tre platser är ovanligt lättillgängliga: Schäferiängarna vid Ottenby, där markerade leder utgår ifrån Ottenbylund, Kapelludden öster om Borgholm med lättöverskådliga områden från bilväg samt Högby hamn på norra Öland, med vandringsled i fågelskyddat område. På samtliga dessa platser finns både vanliga och ovanliga fågelarter.
Den andra viktiga fågelmiljön på Öland är våtmarkerna. De kärr, träsk och vätar som finns kvar är bara en liten rest av ett tidigare mycket vattenrikt Öland. Under 1800-talet och fram till första världskriget dikades tusentals hektar av öns våtmarker. Nationellt och internationellt viktiga fåglar i våtmarkerna är svarthakedopping, ängshök, kornknarr, brushane, rödspov och svarttärna. Flera har vacklande populationer såväl på Öland som i Sverige som helhet. Svarttärnan har gått tillbaka på Öland under 1990-talet, och häckar nu bara med enstaka par.
En representativ, fågelrik, grund och öppen så kallad alvarsjö är Möckelmossen mellan Resmo och Stenåsa. En mer vegetationsrik våtmark, karaktäristisk för norra Öland, är Petgärdeträsk, nordost om Borgholm. Båda lokalerna har p-platser, skyltning, stigar och bra utsikt som underlättar för besökare. Vid Petgärdeträsk finns även två fågeltorn.
I den märkliga natur som Stora Alvaret uppvisar utgör fåglarna en viktig del. Värdena är även här främst knutna till våtmarkerna, men det torra, karga alvaret har sina karaktärsarter. Högst påtagligt om hösten är de tusentals tranor som med röststyrka och flockar utmanar Stora Alvarets horisont och rymd. Under våren och försommaren ligger lärksången som ett tak över alvaret. Ljungpiparens vemodiga vissling upplevs som en naturlig del i kargheten, och enstaka ängshökar ses jaga i det öppna landskapet. Törnskata och höksångare är andra häckfåglar, som förekommer i områden med utvecklad buskvegetation.
Vitkindade gäss(foto: Ulf Antonsson)
Öland är också - som få andra platser - flyttfåglarnas ö. Över ön och längs kusterna passerar varje vår och varje höst miljontals flyttfåglar. Kalmarsund formar en slags fåglarnas "E4:a" där närmare två miljoner ejdrar passerar två gånger om året. Längs östra sidan fångas arktiska flyttfåglar upp: vitkindade gäss, prutgäss, kärrsnäppor, brushanar, myrspovar och hundratalet andra arter. Många är komna långväga ifrån, med fjärran destinationer. Längst flyttar de silvertärnor som passerar i juli-augusti, flertalet når under vårvintern den antarktiska sommaren.
De öländska strändernas tångbankar och grundområden är ett rikt skafferi som många av flyttfåglarna behöver för att fylla på ny energi. Som en refug i den gigantiska flyttfågelströmmen ligger Ölands södra udde, som lockar både fåglar som söker vila och fågelvänner som söker upplevelser. I fyrsamhället på udden rastar under flyttningen tusentals småfåglar för proviantering. I maj dominerar rödstjärtar, olika sångare och flugsnappare. Då, liksom i oktober, är ändå rödhaken den allra vanligaste. Att mycket av den framgångsrika fågelforskningen vid Ottenby fågelstation ägnats åt just rödhaken är alltså ganska givet. En viktig del i fågelstationens verksamhet är idag också att informera om fågelflyttning och fågelskydd. Det görs genom guidningar samt sedan 1997 i det naturum som finns intill fyren Långe Jan.
Öland är när det gäller fåglar också välkänt för chansen att se sällsyntheter. Det finns ingen annan plats i Sverige varifrån det rapporterats så många rariteter som just Ottenby. Bara namnet hos vissa arter räcker för att locka och ge associationer: kragtrapp, långtåsnäppa, sibirisk piplärka, alpjärnsparv, vitstrupig näktergal, provencesångare och rosenstare.
Texten och bilderna är hämtade från boken Natur och kultur på Öland
Läs mer:
Ölands ornitologiska förening, ÖOF