På Öland har 13 av Sveriges 18 fladdermusarter observerats. Artantalet är jämförbart med vad som finns på fastlandet, vilket visar att Öland inte har något isolerat läge för fladdermöss. Faunan kännetecknas av en gles, nästan fattig, förekomst av fladdermöss.
Vattenfladdermus (foto: Jens Rydell)
Stora områden saknar fladdermöss medan andra endast hyser enstaka eller några få arter med låg populationstäthet. Orsaken till den glesa förekomsten är att det öppna landskapet inte kan bebos av skogslevande arter och att övriga arter har begränsade möjligheter att jaga under perioder med starka vindar. Avsaknaden av större sjöar och vattendrag med rik insektproduktion kan också spela in.
Trots detta är fladdermusfaunan på Öland mycket intressant. En sällsynt art, trollfladdermusen, med huvudutbredning österut, har under de gångna 20 åren etablerat fasta förekomster på sydligaste och nordligaste Öland. Därtill uppträder arten vid Ottenby där den i början av september ansamlas i hundratal nära fyren innan vädret medger utsträck över havet på väg till övervintringsplatserna i Centraleuropa.
Vid Ottenby har inte mindre än tolv arter observerats, däribland så ovanliga som sydfladdermus och barbastell. De flesta av dessa tillhör inte områdets sommarfauna, utan har hamnat vid udden genom flyttningsbeteende eller kringströvande efter upplösningen av sommarkolonierna och före övervintringen.
Men trots att fladdermusfaunan på Öland oftast är fattig finns det dock några undantag. Det i särklass bästa området är Hornsjön med Horns kungsgård där tolv arter observerats och där mängden jagande fladdermöss tidvis varit helt formidabel. Över sjön och de strandnära delarna av hagmarkerna och lövbestånden har man samtidigt kunnat se och höra inte mindre än fem rödlistade arter som använder olika delar av samma biotop. Här finns till exempel trollfladdermus, barbastell och fransfladdermus. Dammfladdermus har observerats flera år och en gång har sydfladdermus anträffats jagande över stränderna. Orsaken till den rika fladdermusfaunan här är dels den rika insektproduktionen i sjön, dels den betespräglade och i övrigt gynnsamt utformade, halvöppna till slutna träd- och buskvegetationen. Lokalen räknas till en av de bästa i Sverige och är internationellt uppmärksammad.
Vid Beijershamn har man vissa perioder kunnat se mycket fladdermöss av många olika arter. Sannolikt är det kringströvande individer som "fastnar" vid Beijershamn på grund av bra jaktbiotoper och en stor mängd insekter. Över det grunda havsvattnet vid inre delen av piren har jagande dammfladdermus observerats. När Öland drabbats av extremt dåligt, kyligt väder, har fladdermöss, liksom tornseglare, tvingats lämna sina bon eller kolonier och stannar då till vid platser som Beijershamn där det alltid finns insekter.
De två vanligaste arterna på Öland är nordisk fladdermus och dvärgfladdermus. Den nordiska fladdermusen finns i stort sett överallt - det är nog den man oftast ser, till exempel över vägar och vid lampor. I synnerhet vid Kalmarsundskusten är dvärgfladdermusen vanlig och kan ha stora kolonier i bostadshus. Arten dvärgfladdermus har visat sig bestå av två snarlika arter i Europa, varav endast den ena (vars läte ligger på frekvensen 55 kHz) varit känd i Sverige. Den får behålla namnet dvärgfladdermus på svenska. Den andra arten (vars läte ligger på 45 kHz) med stor utbredning i Centraleuropa, kunde dock påvisas som ny art i Sverige bland mängden av flyttande fladdermöss vid Ottenby 2000 och observerades även 2001 vid Ottenby och vid Segerstads fyr. Den har på svenska fått namnet pipistrell.
En vanlig art är vattenfladdermus som ofta jagar över vatten, till exempel vid Hornsjön, Möckelmossen och längs med kusterna. Det har visat sig att vattenfladdermusen på Öland även har tillhåll i områden helt utan ytvatten, något som också påvisats på Gotland men inte är känt på fastlandet.
Vill man avnjuta Europas märkligaste fladdermussång kan man någon mild kväll i början av oktober ta sig till Borgholms slottsruin och lyssna på den gråskimliga fladdermusens revirsång, taktfast upprepad fyra gånger per sekund och fullt hörbar även för det obeväpnade örat. Arten är i övrigt sällsynt på Öland sommartid men utgör ett regelbundet inslag bland flyttare som på hösten lämnar landet vid Ottenby
Texten och bilderna är hämtade från boken Natur och kultur på Öland