Totalt 76 arter landlevande mollusker, varav 59 snäckor och 17 sniglar, har påträffats på Öland, vilket får anses vara en tämligen stor andel av de i Sverige totalt anträffade 120 arterna. Detta får till stor del tillskrivas de för landmollusker mycket gynnsamma klimatologiska förhållandena och den kalkhaltiga berggrunden.
De landlevande molluskerna, snäckor och sniglar, ställer höga krav på omgivningen när det gäller fuktighet, tillgång på kalk och kontinuitet i livsmiljön, de har också en begränsad spridningsförmåga. Det gör dem mycket intressanta för studier av miljöpåverkan vid exempelvis skogsbruk, försurning och eutrofiering.
Trots att artantalet i fastlands- och Ölandsdelen av Kalmar län är nästan lika (74 och 76) skiljer sig sammansättningen av faunan och arternas frekvens högst väsentligt. Skillnaderna kan huvudsakligen förklaras med ekologiska och zoogeografiska faktorer. Den speciella kalkberggrunden leder till att en rad speciella biotoper utbildas, vilka utgör livsrum för krävande och sällsynta landsnäckor. En rad arter som lever i näringsfattiga och måttligt näringsrika miljöer saknas eller uppträder mycket sparsamt på Öland.
Arter som saknas helt i Småland är rödskalig bärnstenssnäcka, hällsnäcka, tandsnäcka, luddsnäcka och alvarsnäcka. Samtliga är tämligen spridda och uppträder i relativt hög frekvens på Öland. Den rödskaliga bärnstenssnäckan förekommer i rikkärr och är talrik i anslutning till vätar på alvarmark. Den finns även på Gotland men är därutöver endast känd från ett fåtal isolerade förekomster i fjällkedjan. Hällsnäckans naturliga biotop på Öland är karstalvar men rösen och stenmurar fungerar som sekundärbiotoper. Arten förekommer på Gotland och isolerat på Omberg och Kinnekulle. En mycket stor utbredningslucka skiljer de nordeuropeiska lokalerna från huvudarealen i Ostalperna-Karpaterna. Tandsnäckan lever framförallt i rika sumpskogar men förekommer även i öppna kalkkärr. Förutom på Öland finns den även på Gotland och i vissa kalkområden i Syd- och Ostsverige. Luddsnäckan finns huvudsakligen i rik, fuktig skogsmark men även i buskage på halvöppen fuktmark. Detta östeuropeiska element har sin svenska utbredning begränsad till östersjööarna. Alvarsnäckan har sina enda förekomster i Nordeuropa på Öland. Arten lever på öppen solexponerad mark och klättrar gärna upp i vegetationen. De senaste decenniernas igenväxning av alvaret har troligen påverkat den negativt.
På Öland är skogsgrynsnäcka, trubbdisksnäcka och vitglanssnäcka sällsynta på grund av att lämpliga biotoper saknas. De två förstnämnda arterna lever i näringsfattiga och måttligt näringsrika barr- och blandskogar. Den sistnämnda förekommer också den i sådana biotoper men även i rikare skogsmark. Alla tre arterna har en kontinentalt präglad utbredningsbild och är ovanliga i områden med oceaniskt klimat.
Ytterligare två intressanta arter har några få isolerade förekomster i Bödaskogarna på öns norra del: lamellsnäcka och blåbärssnäcka . Den förstnämnda är ett utpräglat oceaniskt element som har huvuddelen av sin utbredning i de nederbördsrika delarna av Västsverige. Därtill har arten mycket höga krav på orördhet och fuktighet i markförnaskiktet och är därmed starkt beroende av skoglig kontinuitet. Blåbärssnäckan är en nordlig/kontinental taigaart som invandrat österifrån och har sin sydgräns i Mälardalen. Den lever i näringsfattiga och måttligt näringsrika barr- och blandskogar där den livnär sig på bladen av blåbär och lingon. Samexistensen av dessa arter som förekommer i vitt skilda områden är anmärkningsvärd.
Slutligen ska nämnas den iögonenfallande och stora röda skogssnigeln en mellaneuropeisk skogsart som sedan den inplanterades av den dåvarande kronprinsessan Victoria i trädgården vid Solliden 1906, uppnått avsevärd spridning och naturalisering i lövskogarna längs landborgens västsluttningar och i Mittlandsskogen.
Texten och bilderna är hämtade från boken Natur och kultur på Öland