Länets berggrund domineras av graniter, 1650 - 1850 miljoner år gamla. De kallas Smålands-Värmlands-graniterna och ingår i ett vidsträckt bälte av olika sorters graniter, som sträcker sig från Blekinge i sydost upp genom Småland och Östergötland, in i Värmland och vidare upp till Norge.
Länets berggrund domineras av graniter, 1650 - 1850 miljoner år gamla. De kallas Smålands- Värmlandsgraniterna och ingår i ett vidsträckt bälte av olika sorters graniter, som sträcker sig från Blekinge i sydost upp genom Småland och Östergötland, in i Värmland och vidare upp till Norge. Graniterna varierar från finkorniga till starkt grovkorniga. Ibland kan man se att enstaka mineral, oftast kalifältspat, bildat stora kristaller, s k ögon. Granitens färg skiftar från grått till rött och beror av bergartens mineralsammansättning. De grå varianterna innehåller mer mörka mineral som biotit och hornblände, medan de röda domineras av kalifältspat. Graniterna är som regel kiselsyrarika, det vill säga sura bergarter, varför de jordarter som bildas ifrån dem, näringsmässigt är magra.
Graniterna kan studeras på ett flertal platser, bland annat i E22:ans vägskärningar söder om Oskarshamn. I bergtäkterna vid Runtorp, Tvärskog och Ebbegärde tillverkas makadam och grusersättningsprodukter av Smålandsgranit.
Porfyr
I ost-västliga stråk ungefär i höjd med Oskarshamn och Orrefors sträcker sig Smålandsporfyrerna. Kemiskt sett är de närbesläktade med graniterna. De är emellertid bildade ur vulkanisk aska som sprutade ut över markytan några tiotal miljoner år tidigare än då graniterna kristalliserade. Porfyr är en tät bergart med enstaka synliga mineralkorn, så kallade strökorn. Färgen varierar från röd till nästan svart med ljusa strökorn. På grund av sin extrema hårdhet och höga motstånd mot nötning används porfyr idag som krossprodukt i asfalt. Liksom granit är porfyr en sur bergart och ger upphov till näringsfattiga jordar. I en bergtäkt några kilometer nordväst om Nybro bryts en typisk Smålandsporfyr för tillverkning av asfaltballast.
Västerviksformationen
Söder och norr om Västervik, i ett nordväst-sydostligt område, breder mycket gamla sedimentära bergarter ut sig. Bergarterna, som går under benämningen Västerviksformationen, är länets äldsta. De består av gamla vittringsprodukter och vulkaniska askor. För cirka två miljarder år sedan vittrade berggrunden på en dåtida kontinent varvid sand, grus och lera sedimenterade i ett strandnära grunt hav. Vulkaner sprutade samtidigt ut stora mängder aska. Liksom nutidens kontinenter rörde sig dåtidens kontinenter med några centimeter per år, vilket medförde att den avsatta sanden och askan utsattes för stora horisontella tryck, när den kom i kläm. Genom trycket omvandlades sedimenten till kvartsiter och leptiter. Små rester av kvartsiterna kan vi idag, förutom i trakten av Västervik, beskåda på Revsudden och Skallöarna utanför Kalmar. I en vägskärning strax söder om Tjust motell kan fossila böljeslagsmärken studeras i kvartsiten.
Åldergnejser
Kontinenternas rörelse orsakade inte bara höga tryck utan också veckningar och sprickor i berget. I sprickzoner trängde mörk, basisk lava fram. En mäktig bergskedja, som omfattade stora delar av dagens Sverige, Norge och Finland, bildades. Det enda som idag finns kvar av denna bergskedja, som geologer kallar den Svekokarelska bergskedjan, är en del gnejser och ådergnejser. I länet hittar vi dessa bergarter bland annat norr om Uknadalen samt i ett stråk från Oskarshamn in mot Vetlanda. Ådergnejserna utgörs av omväxlande mörka och röda bergarter, vilka veckats till vackra s-former eller brutits sönder i röda och svarta fragment, så kallad breccia. Bergarterna framträder tydligt i vägskärningar längs E22 till exempel i höjd med Oskarshamn. Ett stort antal malmer, främst järn- och kopparmalmer, har under tidigare sekler brutits i dessa ådergnejsområden. Även kobolt-, bly-, nickel-, guld- och zinkmalmer, för att ta några ytterligare exempel, har brutits.
Påskallaviksporfyr
Mot slutet av den svekokarelska bergskedjans veckning bildades de tidigare omtalade smålandsporfyrerna och småland-värmlandsgraniterna. Genom sprickor i dessa bergarter har sedan både basisk och sur magma trängt upp och bildat gångar av diabas och porfyr. En av de mest spektakulära av dessa gångbergarter kallas Påskallaviksporfyr. Bergarten känns igen på sin rikedom av stora runda strökorn och kan studeras i en vägskärning vid norra infarten till Påskallavik.
Röd granit
Länets yngsta granitbergarter, Götemargraniten, dock med åldrar på över en miljard år, hittar vi bland annat på Blå Jungfrun samt runt sjön Götemaren i närheten av Misterhult. Graniten är vackert röd och i sprickor förekommer som ett karakteristiskt igenkänningstecken, det violetta mineralet flusspat. Vid Götebo bryts graniten för till exempel byggnadsändamål.
Sandsten
För cirka 600 miljoner år sedan var södra Skandinavien åter täckt av vatten. Geografiskt befann vi oss då ungefär där Samoaöarna finns idag. Kontinenten rörde sig ner mot nuvarande Antarktis och stora mängder av framför allt sand och grus avlagrades. Dessa sediment kom med tiden att bilda den nuvarande Kalmarsundssandsstenen eller som den också kallas "Scolithussandstenen". Detta senare namn har sandstenen fått efter rikligt förekommande vertikala, igenslammade rör från masken, Scolithus linearis. Sandstenen sträcker sig i ett smalt band längs kusten från Runnö i norr till Jämjö i Blekinge i söder. På ett fåtal platser går sandstenen i dagen. Ett trevligt ställe att studera sandstenen på är nordöstra delen av Runnö. Den finns också i form av lösa block längs kusten.
Sprickdalar
De tydliga sprickdalar, som sträcker sig i västnordvästlig till ostsydostlig riktning och som sätter sin prägel i första hand på landskapet norr om Oskarshamn, kan härledas till rörelser i berggrunden för mer än en miljard år sedan. Det är även tydligt att sprickdalarna har varit utsatta för rörelser (jordbävningar) även senare i jordens historia. I samband med att en superkontinent, Pangea, bildades för cirka 200 miljoner år sedan, aktiverades och anlades många av de sprickor som vi kan se i berggrunden i dag. Det är för övrigt i dessa sprickor som berggrundsvattnet cirkulerar. Även om vi inte kan se en så tydligt utskuren topografi i länets södra delar som i de norra, kan vi under de mäktiga jordlagren återfinna en liknande berggrundstopografi.
Texten är hämtad från boken Natur i östra Småland
Läs mer
Lösa jordlager i östra Småland
Geologi på Öland